Att må som man förtjänar
Kategori: Allmänt
Så startar en ny dag, nya tag, nya möjligheter, en ny chans att göra rätt och ännu en dag att vara tacksam för det man själv har - inte känna avund mot vad någon annan fått (eller verkar ha fått eller ha) MEN om det är så jävla svårt då! Om allt känns så mycket enklare för ALLA andra...om bara jag verkar gå i uppförsbacke? Hur nästlar man sig ur den där offerkoftans garn och orkar le åt allt som hopar sig?
Jag har känt rätt bra tag, att "de är mycket nu" , att jag inte känner mig så glad, att barnen är "jobbiga" och tyckt att jag mest tjatar och skäller...inte har roligt och är en glad och pigg mamma... bara arg arg och så lite trött på de....
Det mesta har liksom blivit lite mycket.. min vikt, vuxenrelationen med min make - vi är som två jobbakompisar på en underbemannad arbetsplats typ och vi sköter våra jobb (min man jobbar ju dessutom på sitt "lönejobb" med - 2 skift för hans del 😳😉) Att bara vara "ledig" men aldrig fri.. ekonomin och det som påverkar den föräldrardagar som ska räcka samtidigt som pengarna ska räcka... skam och skuld över att alltid vara trött och känslan av att känna sig oengagerad fast man är all in... det mesta var liksom typ skit... vid jul hände nått... allt bara rann ur mig och jag orkade liksom inte mer... ville inte göra nått alls och hade de inte varit för barnen (fast hade jag inte haft dem så...) så hade jag bara lagt mig under en filt och vägrat prata med någon... alla "krav" vid jul blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över...
Så det blev väl både min räddning och ögonöppnare att de blev jul annars hade jag väl haft ännu högre fart när jag sprang in i väggen!
Nu har jag rannsakat och försökt att sätta fingrarna på vad det är som gör det och vad jag kan göra! Och framför allt är jag medveten om det och kan påminna och jobba med mig själv varje dag ❤👌❤ Jag tror allt började när Ruben kom och hans sjukdom... sjukdomen är grym - den syns inte, den är inte lika för nån som har den och den är oberäknelig... så fort man slappnar av slår den liksom till... 90 % mår som tur väl Ruben bra och de funkar men de andra 10 är hemska och alla tankar runt om, alla kanske och allt som måste planeras - och så kan de bli fel ändå...
Att ha 4 barn på dryga 4 år är väl lite överambitiöst också kanske (men jag ville och är så nöjd vi valde så här) ... lite allas skämtsamma och hetset i all välmening "åh där har ni skaffat er jobb" "gör ni inget annat" " när kommer 5an" "oj oj så tätt ja då har ni att göra" "hinner ni med nått vettigt" och jag vet att jag tycker jag gör rätt och bra men ändå tar de sig in och gnager... och till slut började jag själv ifrågasätta om jag gjorde nått vettigt och om de var rätt att ha 4 barn men hellre försöka få till tid att dammsuga än gå till lekplatsen... ja typ lite så...
Nu mår jag mycket mycket bättre... en del dagar är fortfarande skit och sjukt jobbiga men de blir bättre och bättre redan och jag är medveten som sagt... jag har gjort små förändringar och det ger små resultat. Jag är tacksam allt jag har och jag drömmer mig bort ibland...bara ibland...och då tar jag med familjen 😘 ❤
Skriv inläggstext
