Att släppa kontrollen
Kategori: Allmänt
Lilleman ska börja på förskola. Jag är inte nervös inför det i sig. Men jag märker hur svårt det är med hirschsprung och hur märkligt det blir när jag försöker förklara för hans personal. Jag är glad att vi har barnen på en mindre privat förskola. Hade säkert fungerat lika bra på en större men det känns ändå skönt. Lite roligt är det ju med att när alla mina fyra barn väl kommit in på förskolan kommer bara mina barn utgöra en fjärdedel av barnen som är där.... fast bara en femtedel av alla inskrivna.. Brukar inte vara så vanligt att när en förälder kommer försvinner fyra barn... klart att det finns jag vet att vi inte är hyperunika men jättevanligt kan det väl inte vara. Hur som helst, jag vill ge både Lilleman och personalen bästa möjliga förutsättning men jag vet inte hur... Fan denna jävla hirschsprung... han är ju inte allergisk, han tål ju allt men kan inte äta saker från en lång lista ändå. Vi var på inskolning i en dryg timme och bara på den stunden bytte jag på honom två gånger. Han är inne i en jätteknäpp trall nu när tarmen och slutet inte alls vill funka. Han småbajsar eller läcker. Det verkar fastna mycket saker liksom i eller på tarmen och fast han inte är förstoppad verkar det inte vilja komma ut. Det blir för torrt på nått sätt. Han vill äta mycket smörgås och han vill inte dricka välling. Han tycker massor om mjölk men det vill jag inte ge honom för det verkar han inte må superbra av eller gör han det... jag tyckte det här små bajset och läckaget började när vi släppte på mjölkintaget lite. Men är det bättre att ge honom jos? Allt socker är ju inte heller nått som påverkar tarmen positivit. Ja visst kan vi ge honom vatten men när han inte vill dricka det mer då... han behöver ju så mycket mer vätska för att de ska komma ut bajs och för att de ska bli minst en tömning per dygn eller i alla fall varannat. Att ge vattenlavemang känns som övergrepp och att brottas med honom samtidigt som man ska försöka sätta en slang och spola upp vatten i rumpan på honom är minsann inte nått man vill göra och att det sen kan bero på att jag (eller vi) missat att han ätit nått eller att han fått i sig nån dl för lite vätska gör ju inte att samvetet blir lättare. Jag har känt lite nu att jag tar på mig - med ganska mycket rätt - hur han mår. Jag är en problemlösare och försöker hela tiden hitta lösningar MEN på hirschsprung finns ju för helvete inga lösningar. Problemen är ju inte ens lika från vecka till vecka. Och det som funkar för en funkar inte för en annan. Jag känner mitt föräldraransvar men vet inte hur jag ska göra. Jag vill ha en mall, jag hade haft så mycket lättare för en sjukdom eller diagnos med lösningar. Och jag skäms för att jag känner så. Jag älskar ju min Lilleman. Jag vill inte känna mig maktlös, jag vill inte vara frustrerad för att det inte funkar som det gjorde för en vecka sedan. Jag vill inte att han ska lida. Jag vet inte hur jag ska göra hans vardag enkel, den är ju inte enkel - han har ju hirschsprung och hur gärna jag än vill att det "bara är en bit av tarmen som är borta" så är det inte så... det är så mycket mer.....
