Ofta frågar man, i förbifarten, "Hur är det?" lika ofta tänker man "Måtte de inte svara på riktigt ". Man är liksom inte beredd på att ta emot hur det verkligen kan vara, vi orkar inte höra hur supernice och finemang allt är eller hur helt åt helvete det kanske är. Vi vill bara ha det där "jo tack bara bra, själv då?" Och det är ju precis samma på andra hållet man får frågan och hinner tänka magontet, fjärrvärmeräkningen, bilen borde på service, så trött jag är osv men hör sig själv svara " jo ho de knallar på - du då?" Lite löjligt är det samtidigt som det trots allt bara är en slags förlängning på god dag eller så. Det finns nog i de flesta språk och länder. Det svåraste är ju klart att avgöra om någon frågar för att den vill veta eller som sagt bara frågar. Sedan Lilleman kom tänker jag ännu mer på det och säger det mer sällan själv, jag brukar också svara "det är som det är - tack" eller "det är ok - tack" men ganska ofta kommer automatiskt ett "tack bra - du då?" . Och det är ju ingen lögn, det är bra. Det är bara inte som jag tänkt att det skulle bli. Lilleman är snart fem månader och jag har inte varit föräldraledig, jag har vabbat för han har en kronisk sjukdom som jag ska hjälpa honom med att lära sig leva, så bekymmersfritt som möjligt, med. Jag har en make med ständig värk i ryggen som förvärrades i början på juli och troligtvis kan inte läkarna göra så mycket. Jag äter för mycket choklad och sover för lite. Tappar hår och har alldeles för torra fötter. Jag skäller och gnäller på min familj. Jag önskar vi kunde vinna ett par miljoner på triss och jag retar mig på att min mobil har för lite utrymme för att ladda ner nya appar. Men det kan jag väl inte svara när nån frågar mig i farten, över frysdisken på ICA "Hur är det?" .