inotyol.blogg.se

En högst personlig blogg som är ganska opersonlig. Kommer skriva om mig, min familj och vår vardag som den 18 mars blev annorlunda och 6 april ännu mer annorlunda........

En dag i juli 2015

Kategori:

Tacksamhet, så känns det när jag sitter i soffan i min pyjamas med en kop the. Lilleman sover, lilla tösen ser på Musse Pigg på tv och min man körde just iväg för att lämna storasyster på förskolan för att sedan åka till jobbet. Vi har ett rikt liv även om våra samlade tillgångar är mer likt en månadslön för ett halvtidsanställt vårdbiträde än en årslön, som någon politiker tyckte man skulle ha, så har vi så mycket att vara tacksamma för. I hallen har vi en liten tavla där det står "vi tänker sällan på vad vi har, men ofta på det vi inte har...." vem kan inte skriva under på de. Jag tänker ibland att jag borde sätta upp en krok bredvid den tavlan och märka den med "offerkoftan" för jag tror man behöver en påminnelse för att både ta av och ibland ta på offerkoftan. Någon gång kan man faktiskt få vara liten, gnällig och ha det värst i hela vida världen. Men ännu oftare måste man ta sig i kragen och inse att det bara är som det är och man lika gärna kan göra det bästa av det. 

Jag har tänkt mycket på hur man kan välja att se på det som händer i livet. Antingen kan man ju leva i förnekelse och tycka att allt är någon eller något annans fel, att man själv bara är ett offer utifrån vad andra gör eller vad som händer runt omkring en. Man kan välja att klaga på vädret och tro att det regnar bara för att jag just idag skulle hänga tvätten ute. Man kan tycka att det är orättvist att grannen vann på lotto och slösar upp pengarna onödiga saker när jag själv spelat varje vecka i flera år utan att vinna mer än till en helkväll på en pizzeria. Man kan anta att man varit lyckligare om man levt någon annans liv när mitt är tungt och det mesta känns som uppförsbacke och benen är stinna av mjölksyra. Men grejen är nog den att lära sig se till vad Jag har och vad Jag kan. Och att förändra det man kan eller vill och helt enkelt acceptera att en del saker bara är som de är och hade allt varit rättvist (vem skulle avgöra det för vad som är rättvist för mig kan ju vara orättvisa för nån annan) hade det varit orättvist och ganska trist. 
Jag föreställer mig också att allt som händer och sker av en anledning. Ibland kan man inte se varför men det kommer så småningom visa sig. Men jag tror för den skulle inte att man bara kan luta sig tillbaka och låta allt ha sin gång man måste göra sina val och man måste ta ansvar för sitt liv. Men jag tänker som på lillemans sjukdom/funktionsnedsättning. Jag kan ju välja att bli proffs på Hirschsprung, för lilleman, och försöka hjälpa andra eller kan jag välja att låta andra berätta hur vi ska göra och sedan skylla på dem om det blir bekymmer. Jag har valt att tänka bli proffs och att vi ska jobba med både hängslen och livrem på så att det blir så bra som möjligt för lilleman. Jag tänker ta till mig så mycket som möjligt av vad andra har upplevt eller provat. Men jag tänker själv strya och efter hand lära och låta lilleman själv ta sitt ansvar. 

Så nästa gång det regnar och du står där med tvätten - tänk på den som valde att campa......i tält......😉
Kommentera inlägget här: