Gastric bypass
Kategori:
Jag har under hela mitt vuxna liv räknat kalorier, promenerat och gått upp i vikt till och från. Min topp i viktkurvan är 124 kg och det var någon under 2009/2010. Vid operationen vägde jag ungefär 110 kg men hade då gått på flytande i en dryg månad inför att opereras. Jag blev erbjuden operationen redan 2007 (då vägde jag 112 kg) - och hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag inte tackat nej den gången. Vid min gb så började mitt liv, mitt nya liv. Jag firar nära på två födelsedagar även om den senare mest är för mig själv.
Utan min gb hade jag troligen inte gått ner alla kg och jag hade nog inte varit mamma till Storknyttet, Galenpannan och Lilleman. Anledningen till att jag gjorde min gb var mest för att kunna bli gravid.
Jag har en hormonrubbning. PCOS - polycystiskt ovarialsyndrom - och detta innebär att man har små cystor på äggstockarna och överproducerar testosteron. Man går lätt upp i vikt, får ökad behåring och akne. Det påverkar även mensen så det blir långt mellan eller helt uteblir. Man kan inte bli av med PCOS men man kan behandlas. Det första är att gå ner i vikt. När jag började få hjälp så handlade det om ca 30 kg för att komma till normal BMI, läkaren räknade på det, som då skulle vara runt 66 kg. Och vad hände tror ni...jo jag gick ner fem kg tyckte allt var jobbigt och såg inte de fem jag gått ner utan de 25 som var kvar. Sedan gick de lite med stillastående på vågen och sedan uppåt. Nästa gång hos läkaren handlade det så klart om 35 kg och jag skämdes mådde sämre och sämre gick ner fem men såg bara det jag inte gått ner. Vändningen i hjärnan kom nog när jag träffade min man. Jaggörstod att mina drömmar om familj fick plötsligt verkligen verka realistiskt utom just den lilla detaljen att jag med alla mina kilos övervikt inte kunde bli gravid. Jag bantade på men mina ovana trogen gick jag upp mer än jag gick ner. Efter några månader kände jag att det var dags att faktiskt ge upp. Jag ringde läkaren som remitterat mig för operation första gången och han satte upp mig på kölistan. Så började den nervösa väntan.
Jag fick gå en slags kurs med dietister och kurskamrater i landstingets regi i hop om att gå ner och slippa operationen. När jag skrevs in vägde jag 121 kg och hade ett midjemått på 120 cm. Det var groteskt och fruktansvärt att få det svart på vitt. Jag gick visst de ner i vikt men inte så mycket. Det som den kursen gav mig var nog mer modet att inse vad som var mina fällor och brister. Jag fick erkänna att jag faktiskt led av fetma och att det var ett problem. Så gjorde jag min gb 15 september 2010. Operationen förminskar magsäcken och tar bort första delen av tunntarmen. Detta gör att man kan äta mindre och även kopplat förbi den delen av tarmen som tar upp tex fett. Min operation gick så där tydligen. De hade bekymmermed att få till min nya magficka på önskvärt sätt den blev inte riktigt som de tänkt men liten blev den. Efter operationen har jag haft problem med att inte kunna äta så mycket vettigt...men tyvärr fungerar det alldeles utmärkt att äta choklad, glass och kex inte riktigt från alla delar i kostcirkeln de inte. Men jag har gått ner de kilo jag vill och hållt mig där något så när. Nu efter lilleman satt extra kilona lite hårdare så i augusti när töserna börjar på förskola båda kan jag fokusera på att göra av med de extra!
Redan ett par dagar efter ringde jag till en specialistläkarmottagning för att höra mig för om PCOS, fertilitet och hjälp för att bli gravid - hur allt fungerar. Gynekologen förklarade och var vänlig. Hon sa att mitt BMI skulle ligga inom ramen för övervikt och i mitt fall när jag vägde 82 kg men jag fick ringa redan vid 85 kg så kunde vi lite smått börja. Men jag bestämde mig för att vänta till 82 kg som hon sagt. I maj 2011vägde jag 84 kg och allt stod liksom still. Jag lyckades gå ner till 83 kg men sen var det tvärnit och jag väntade och jag undrade. Jag började bli fruktansvärt sugen på mjölk och jag kräkte som en kalv var och varannan måltid. Plötsligt vägde jag 82 kg och ringde glad i hågen gynekologen som ville jag skulle invänta nästa mens. Kommer inte ens ihåg varför men som jag väntade. Jag var fortsatt galet sugen på mjölk, min kondis försämrades över en natt och jag kunde knappt äta nått annat än smörgåsrån. När man ser det så här utifrån och i efterhand känns det ofantligt korkat att jag inte nångång ens tänkte tanken på att jag kunde vara gravid! För så klart var det ju det som hänt!!!!
Jag var gravid med vår äldsta dotter och lyckan var så stor att inga ord räcker för att beskriva det.
Väntan och rädslan för att förlora barnet under graviditeten var enorm. Jag kommer så väl ihåg när vi hörde hennes hjärtljud för första gången, vi fick tårar i ögonen båda och jag minns att jag tänkte att jag väntat i över 20 år för att få uppleva detta och det var precis så underbart fantastiskt som jag trott och hoppats. Sen började som sagt den nervösa väntan. Allt gick vägen och i februari 2013 blev jag mamma första gången. En perfekt förlossning tyckte jag och barnmorskan höll med - så klart.
Hon var så liten och så perfekt. Men hon och mina bröst var inte kompatibla så hon ville inte ta bröstet och jag kunde inte annat än förstå. Om man själv är som en bandyboll känns det nog groteskt att försöka äta på en vattenmelon. Amning är både vackert och praktiskt - när det fungerar. I vårt fall var det absolut varken arken och inte på nått sätt praktiskt. Det var fruktansvärt. Jag minns speciellt ett tillfälle, när en nitisk barnmorska och en sköterska skulle ha tösen till att ta bröstet. Hon spjärnade emot och hon grät och öppnamunnen var det inte tal om. Men det slet i henne och tryckte och höll på, när tillslut jag ckså gråter som en tok och säger "det räcker nu" tittar sköterskan på migoch säger "ska jag ta henne lite?" Det var väl en väldig tur jag inte strök till henne... "Ta henne, är du klok eller, det är väl för helvete inte henne jag har problem med" jag tror det är ordagrant vad jag sa. Och de lämnade mig och mitt barn ifred en stund. Jag önskar så att någon sett vårt problem eller låtsas se det och hjälpt oss vidare. Jag tror faktiskt att hon var för liten för att kunna ta mitt bröst. Jag tror att min teknik på att amma är kass. Dessa två samt att hennes sugteknik och vilja att amma avtog med varje koppad måltid. I fyra och en halv vecka höll vi på med amningsnapp, med amningskudde, utan napp, utan kudde, sitta, ligga och allt allt man kan tänkas försöka i samband med att amma. Ibland när min man kom hem från jobbet (han jobbade halvtid) frågade han vad vi gjort. Hålögd sittande i soffan svarade jag "ammat" och det var ofta så. Jag testade och kämpade med att amma i allt mellan 20 minuter och 2 timmar. Sedan försökte jag lägga ner henne och drack en kopp örtthe som skulle öka mjölkproduktionen (som det inte var något bekymmer med egentligen ) för jag var livrädd att det inte skulle finnas mat om hon väl tog bröstet. Sen ammade jag igen eftersom hon troligtvis vaknat och var ledsen. Ibland när jag hade amningsnappen på använde hon mig som napp då hann jag inte ens göra the mellan våra sessioner. När jag väl valde och bestämde mig för att sluta amma och sluta koppa och istället ge flaska förändrades vårt liv och vårt förhållande mycket och mest bara till det bättre. Hon blev mätt och mer nöjd. Hon sov bättre och jag kunde njuta av att vara mamma.
Hade någon inom vården sett detta och sagt nu räcker de,ge henne flaska hade fyra veckors lidande kunnat undvikas. Bröstmjölk och amning är fantastiskt men det är inte värtvad som helst med tanke på hur fina ersättningar vi har att tillgå.
I februari 2012 började så alltså nästa kapitel i livet!
Mamma Anna var här!!!!
