Lite närmare hem!
Kategori:
När jag kom med min samlade bröstmjölk skrattades det och hetsades om att jag fyllde frysen till exempel och när vi skulle ge första lavemanget frågade personalen om jag gjorde det själv för de hade då aldrig gjort det! Först blev jag rädd och förbannad. Vilken tur att jag valt att lära mig i lund och tänkt träna här hemma och inte tänkt bli lärd av dem här för de kunde ju inte och de skulle då rakt inte få röra mitt barn. Nu var de ju så klart så att de gett lavemang och så klart hade de kunnat göra de eller bett neo komma upp och hjälpa till. De hade visserligen inte gett koksaltlavemang och inte på ett barn som bara var en vecka.
Fokus nu ligger på att lilleman ska gå upp i vikt. Här vill de också utesluta CF, vilket vi trodde de gjort i lund efter att ha tagit ett avföringsprov och tittat på hans andning. Men här ville läkaren ta ett blodprov. Det är väl bra att testa och utesluta. Men de är jobbigt, ännu mer oro och ovisshet.
Fördelen med att vara närmare hemorten är ju att man kan få besök lite lättare. Det var trevligt. Min man kom utan flickorna och det var bra de med. Vi badade lilleman och gick på promenad.
Lilleman åt och sov, fick lavemang och så var de ju vikten. Han skulle visa på viktuppgång innan vi fick ens börja fundera på att åka hem. Men han gick ner, minskade med 70 gram på ett dygn, helt mot planen.
13 dagar på sjukhus. Jag började fundera på att städa toaletten själv och kanske kunde jag få sköta maten. Ett mål i alla fall, jag hade ju uppgift var tredje timme varannan gång var det ju lavemang och mat och varannan skulle det endast serveras mat. Men jag saknade de normala, att få tömma diskmaskinen, hänga en tvätt, laga mat och ta ett varv med dammsugaren.
Många vänner och släktingar frågade om lilleman bajsat och om allt var bra nu. Jag vet att jag hade svårt att vara ödmjuk och komma ihåg vad jag själv trodde och hoppades första morgonen i lund...
För det är ju klart att om man får lavemang var sjätte timme så bajsar man ju då och att där emellan spontant bajsa när man äter 50 ml bröstmjölk var tredje timme är nog på gränsen till omöjligt. Och inget som någon läkare i världen skulle förvänta sig men alla ville väl precis som jag velat att allt bara skulle bli normalt och vanligt. Att man skulle kunna få en förklaring och inget skulle vara konstigt. Han såg ju så pigg och fin ut. Och det var han både pigg och fin.
Lilleman började svara lite sämre på lavemang och ganska ofta fick vi hjälpa honom med slangen eller en pysventil. Det var jobbigt och inte så sällan grät jag och tyckte så synd om honom, mig själv och förbannade ödet som gett oss detta. Jag tyckte de var så orättvist att det drabbat min prins, inte för att det varit rättvisare om det drabbat något annat barn men enklare för mig. Ovissheten gnagde i mig och vardagen på lasarett var otroligt tröttsam. Att gå en promend på förmiddagen och besöka pressbyrån på eftermiddagen blev lika viktigt som att äta frukost. Att inte veta när vi kunde få komma hem och att han gick ner i vikt, tja de var mycket.
Jag tappade orken och lusten. Jag ville inte vara i mardrömmen längre. Jag ville vakna hemma i min säng, höggravid och svullen om benen. Jag ville inte att min fina prins skulle behöva ha ett helvete i framtiden. Jag ville inte vara på sjukhus. Jag ville inte, jag ville inte....
Jag grät och jag träffade kuratorn, en vän kom på besök och när kvällen kom på lasarett den dagen visste jag att 14 dagar på sjukhus, utan min familj och mina vänner, det var minsann inte semester. Jag visste också att jag älskade mitt barn (alla tre så klart), jag älskade min kaosartade vardag hemma och jag var fast besluten att lilleman skulle få världens bästa liv med hjälp av mig, min man, våra familjer och våra vänner. Precis som alla andra, precis som det skulle varit utan mekoniumplugg, hirschsprung, cystisk fibros eller vad det nu kunde vara. Offerkoftan och känslan av orättvisa rann sakta av mig och jag kunde känna ett spår av tacksamhet över att jag valts ut att få bli mamma till lilleman och få vara med om detta. Jag kunde inte då och faktiskt inte ännu se menningen med nått sånt här men jag kan se att jag har förmågan att hantera det och kommer försöka vara här och nu i det hela...inte där och då och inte sedan och framåt.
Lilleman stod stil i vikt och det var ju skönt. Upp lite bara med så vi kunde åka hem. Så blev de då dags. Vi fick åka hem, hem till vårt hus och vår familj. Och då blev jag lite nervös och ville nära på stanna. Hur skulle de bli nu då, hur skulle jag hinna med lavemang, matning, pumping och mig själv. Hur skulle flickorna reagera på att jag kom hem och vad skulle de tycka om lillebror? Skulle jag kunna låta min man sköta saker och ting, på sitt sätt i sin tid?
Men det gick bra. När vi kom in hos mormor och morfar hoppade lilltjejen på mig och storasyster gick direkt på lilleman.
Vår äldsta flicka är en så snäll stora syster. Hon älskar verkligen sina småsyskon och kanske lilleman lite extra eftersom hon faktiskt förstått det hela den här gången graviditet, att han kommit och att vi varit på sjukhus med honom. Hon vill hjälpa till och hon pussar och gullar med honom. Den lilla gillar honom visst men för henne är han nog en liten grej bara. Och den lille grejen snor hennes mamma rätt ofta och gör inte han de så göra storasyster de, så att vara mittenbarn i en tajt barnaskara är nog ganska tufft när man är liten. Men allt går bra.
Väl hemma blev det påtagligt att lilleman behövde mer och att de är lite bökigt att räcka till till tre barn även om vi var båda hemma och försökte dela på de som behövdes göra. Jag var sugen på att få laga mat, dammsuga och smög mig ner i tvättstugan och bara njöt av att jag fick sortera smutstvätt. Samtidigt som jag ville ha kontroll över allt och det var jag som skötte lilleman just vid lavemang kunde jag faktiskt släppa lite och min man fick fortsätta ta hand om både det ena och andra.
Redan nästa morgon ville lilleman tillbaka till lasarettet och drog sonden ur näsan och vi fick åka in. Storasyster fick följa med och var jättenöjd och stolt. Sonden sattes tillbaka och vi kunde åka hem. Snabbt och lätt. Vågade inte chansa på att inte ha nån sond om han inte skulle orka äta.
På måndagen åkte vi in igen, det här besöket var planerat. Vi skulle väga och kolla lite. Rutinkontroll kan man ju säga att det var. Lilleman och jag åkte själva. När vi var på vägifrån sjukhuset, lilleman skulle bara äta först, kollade jag min telefon. Min man hade ringt ett par gånger och så var det ett missat samtal från hemligt nummer. Jag ringde så klart upp min man. Han lät lite konstig när han frågade hur det var med oss? Jo då tyckte jag han hade gått upp och nu var de bara dags för mat sen skulle vi komma hem - var de kris? Äh nej då och sen så tystnade han och jag förstod att nått hänt och att det hade med hemligt nummer att göra längre hann jag inte i tanken innan han avslöjade... "De har ringde från Lund...."
