inotyol.blogg.se

Den 17 mars, en tisdag som så mång andra. Jag är gravid med mitt tredje barn. En pojke efter två fantastiska flickor. Denna graviditet har varit lika bra som de andra två. Jag njuter av att vara gravid, varje minut - även de lite mindre roliga. Klart att ingen trivs med halsbränna, svullna fötter, dålig kondition och humörsvängningar som en berg och dalbana utan begränsningar - ena minuten änglalik med tålamod för tusen, nästa sprutar tårarna för en reklam om fläktborttagningsmedel och som grädde på moset förvandlas till T-rex när maken undrar om de blir kvällsmat snart eller..... men allt de andra, de magiska med att få bära på ett liv! 

Som sagt en tisdag som så mång andra men de skulle ändras... denna dag skulle förändra mitt liv på mer än ett sätt. 

Jag hade själv räknat ut att han skulle komma den 21 mars men barnmorskan sa 24 mars - jag bestämde att bara jag varit hos tandläkren den 17 var jag redo att bli trebarnsmor men de vore nog bäst till helgen. 

 

Ibland blir allt bara som de vill och de brukar bli så bra så! Så fort tandläkarbedövningen släppt började jag känna nått och eftersom varken graviditeter eller förlossningar verkar följa nått precist mönster tänkte jag att de var nog dags nu... vi skjutsade flickorna till mormor och morfar. 

Hem för att packa med de sista och plocka iordning, tömma diskmaskinen och dammsuga av. Kanske var de en underlig upptakt men de kändes helt rätt då! Och nu vet jag att de var smart - de skulle dröja innan jag fick dammsuga igen.

Vi åkte in vid 22.00 tiden och när barnmorskan ville ha kontakt med bebisen via skallen och därför stack hål på hinnorna var han ute på 9 minuter. 01.59 18 mars 2015 blev jag lycklig och stolt moder för tredje gången, min man blev utbytt - från den sekund jag fick lilleman på magen blev han mannen i mitt liv. 

Min vackre stolte prins! 

Han ville inte amma precis men fick fullt pott på allt annat och livet var just så fantastiskt som jag föreställt mig. Några lata dagar på BB sen hem till kaoset och en underbar överjävlig vardag. 

Den stora frågan var om jag kunde vara lite ego och ta en extra natt på BB och låta maken sköta allt hemma ett extra dygn och bara gosa bebis och få allt serverat. Vi väntade lite på att lilleman skulle komma igång med att äta, han ville inte ta bröstet, sov mycket och kräkte en del "slemigt slime". Så var de ju bajset vi väntade på...men de kommer väl...de kommer väl......

Han var precis lika söt på torsdagen och jag tänkte inte jättemycket på att han sov mycket och inte ville ta bröstet men framåt kvällen tyckte personalen att han borde få i sig lite mat och gav honom en skvätt ersättning. Han fortsatte sova och kräkas och vara lite slö men inget gulsot och även om "de inte är någon som helst fara så kanske han skulle ha lite mer mat, han är ju lite slö...." så de gav honom lite till. Och så detta tjat om amning men han ville ju inte ta bröstet, verkade inte vara hungrig mer illamående. Men nu skulle mjölken igång bestämdes och en pump kom in på rummet. Jag pumpade och lilleman sov. Fredag förmiddag och fortfarande inget bajs men ingen verkade jätteorolig och absolut inte jag. Men nu hade ju de 48 timmarna gått och lite mer faktiskt. Eftersom jag hade lite frågor till barnläkaren skickade de efter honom och även han undrade över om lilleman bajsat. De testade att ta tempen men inget bajs och råd om massage och mer försök till matning och pumpa. Nu började jag tycka de var konstigt och lite läskigt, han var visst trött men pigg i blicken när han var vaken, varför ville han inte ha mat och varför kräktes han detta slem? Nu är lilleman 57 timmar och min man har precis kommit till BB, eventuellt för att hämta hem oss. Men jag vill stanna till imorgon, han måste ju äta och bajsa. Vi hinner precis bestämma detta och jag går ner till pressbyrån för att köpa lite fredagsgodis... jag vet att jag tänker i hissen "när jag kommer upp har han nog fyllt blöjan och min man kommer tycka jag smet (så fick han ta blöjan med tonvis av bajs)och vi kan åka med hem (men jag behöver ju stanna för matens skull) - he he he he he"

Men när jag kom tillbaka upp mötes jag av min man och en sköterska som berättade att vi skulle på röntgen för att se om en röntgenbild kunde ge svar eller en ledtråd till varför han inte bajsat. I den minuten stängde jag av mammahjärnan och blev nått helt annat en utomstående kan man nog likna det vid. Jag liksom gick in i nån dimma där allt hände men inte mig eller mitt barn - fast ändå. Jättemärkligt! 

Vi åkte till röntgen och fast vi nog alla tre visste att de var nått fel låtsade vi som om detta var en slags rutingrej och pratade och skrattade men de kändes som om de var utanpå liksom. Efter röntgen åkte vi tillbaka till BB och väntade på svaret. Så kom barnläkaren och förklarade att bilderna blev inte jättebra och de ville göra kontraströntgen. Efter den var gjord var de åter dags för väntan. Tror inte de tog så lång tid men det kändes som evigheter. Och hela tiden tänkte jag att lilleman skulle bajsa och vi skulle skratta åt de hela men han sov och sov. När läkaren kom förklarade han att ibland bajsar inte barnen och det kan vara på grund av en mekoniumplugg, en sådan plugg kan i sin tur beror på.....sen vet jag inte om jag inte hörde, inte lyssnade, inte förstod eller bara inte ville ta in. Jag kunde inte förstå hur denne perfekte lille varelse inte kunde vara frisk, hel eller hur det kunde vara något som inte stod rätt till allt var ju så bra, han skulle ju bara lära sig ta bröstet och så skulle han bajsa - det kommer väl....det kommer väl....nej hade de ju inte gjort.....

 

 

Vi skulle skrivas över på neonatal. Neo där är ju de sjuka barnen eller de som fötts för tidigt. Neo är inte bra, neo är akut och vad sa han skulle de de ringa Lund, Lund där är ju de jättesjuka barnen. Vad är det som händer? Och fast jag tänkte detta förstod jag ingenting och gick djupare in i min roll som utomstående. På nått sätt slog jag ifrån mig allt om att de kunde vara nått farligt. Jag trodde och tänkte att de bara skulle lösa sig. Bajsar gör väl alla bebisar? 

Läkaren förklarade igen och jag vet att jag ställde frågor men jag förstod ändå inte, vad var de för fel? Det kunde finnas bakomliggnade sjukdomar och läkaren nämde dem men vi hann inte uppfatt dem. De hade ringt Lund och fått veta vad de skulle göra. Först och främst skulle han få dropp och inte behöva försöka amma mer och ingen mer ersättning. Sedan skulle han få lavemang. Lavemang? Nu snurrade allt fort men jag kunde fortfarande inte ta in hur allvarligt det var. Det sattes dropp och så fick han ett lavemang. Min man frågade sköterskan, när dem gett det och väntan på bajs började, om han inte levererar vad gör vi då? Hon tittde på oss lite som om vi var dummast i hela världen, inte fattat ett smack av vad som pågått hela eftermiddagen och sen sa hon "vi åker till Lund". Då tror jag en liten del av mig insåg att de var nått som var riktigt illa och även om jag inte en enda minut under hela resan trott att lilleman kunde mista livet så vet jag ju att till Lund kommer man inte om det inte är allvarligt. Det kom inget ur lilleman och de började fixa för att åka till Lund. Sköterskan som skulle med valde att låta mig åka med i ambulansen. Min man fick åka hem till våra flickor. Troligtvis visste mitt undermedvetna att det skulle bli bra för hade jag trott att de kunde gå illa för lilleman hade jag ju inte tvingat hans pappa att lämna honom. 

När jag ringde min mamma för att berätta om de senaste brast jag en smula och kunde inte hålla tillbaka tårarna. 

Lilleman och jag åkte sedan ambulans till Lund och jag är otroligt tacksam över att leva och bo i Sverige, där den som är sjuk får den hjälp den behöver, där den behöver och när den behöver den även om de börjar bli sent och resan är ganska lång och ganska obekväm.

Nu är lilleman 68 timmar, har inte bajsat, ligger i en kuvös i en ambulans på väg till avdelning 65 på Lunds universitets sjukhus och i framsätet sitter hans mamma och undrar vad som händer och, hur sjukt de än låter, funderar på vem som åkte ur Let's dance. 

Vi kommer till Lund. Alla är vänliga och på nått sätt känns det som om de inte vill att jag ska förstå riktigt vad som händer. Det verkar inte vilja skrämma mig, inte göra mig orolig och inte ha massa frågor mitt i natten. De vill bara hjälpa lilleman.

De ska ge mer lavemang och de ska lösa pluggen. Läkaren kommer, något sömndrucken men jag känner med en gång att hon kan sin sak och hon kommer hjälpa oss. De skickar ut mig att se på tv och äta lite, dricka te och vänta - passa på att pumpa också. Jag vet inte men jag var så trött och så omtumlad att jag bara gjorde som de sa och dessutom tyckte det var ganska skönt. 

Jag kunde dock inte äta nått vidare och vad de visades på tvn vet jag verkligen inte. Personalen från ambulansen och sköterskan från vårt sjukhus kom och sa hej då. Jag kände mig lite ensam men trygg. Jag tyckte synd om min man som tvingats åka hem istället för hit. Fast han gjorde mer nytta hemma hos flickorna och imorgon skulle ju allt vara som vanligt och på söndag skulle lilleman bajsa och vi skulle åka hem. 

Men som du säkert förstår blev det inte så. 

Det går inte att beskriva lördagsnatten med ord. En sköterska kom och hämtade mig och sa att nu var de klara och lilleman sov om jag ville säga god natt till honom innan jag gick och la mig. Jag sneglade in mot skötbordet där jag förstod han blivit tömd och de jag såg gick inte att ta in men jag kan fortfarande se det framför mig. Påsar och åter påsar med gråbrunt vatten - lillemans gråbruna lavemangs resultat. Jag ser det framför mig och ännu känns det som ett skämt. Möjligen att de gett lavemang till flera barn till eller en vuxen människa och kanske lilleman också. Men att allt detta varit inne i mitt älskade lilla barn och vänt kändes alldeles ofattbart men samtidigt självklart.

Han såg så fin ut och han sov så fridfullt, det var slangar och monitorer men där var ett slags lugn på salen och han såg ut som om han mådde riktigt bra. När vi åkte från vårt sjukhus tog sköterskan ett bukomfång på lilleman och det var 35,5 cm när de var klara med lavemangen och hade tömt honom hade han minskat ner till 32 cm. Även om siffrorna inte säger så mycket så säger ju skillnaden en hel del. Jag pussade hans lilla vackra panna och gick och la mig. Ensam, lite skärrad men ändå trygg låg jag på en sal, i en sjukhussäng på universitet sjukhuset i Lund.