inotyol.blogg.se

Lilleman är sex månader om 14 dagar och jag känner inte alls nån entusiasm för att börja med olika mat och smakportioner. Jag vill känna mig trygg och glad inför hans utvecklingssteg men känner bara oro och tycker det är jobbigt för MIG. Så osympatiskt av mig, som om jag kommer lida (fysiskt) av detta. Det är ju bara Lilleman som kommer få. Han kommer märka om tarmen reagerar, han kommer vara den som känner om han fått i sig för mycket laxerande eller för mycket stoppande. Han kommer vara den som får tas med att jag kan gett för mycket eller för lite. Han kommer alltid vara den som har hirschsprung och får leva med dess nackdelar. 

Visst kommer mitt mammahjärta och min mage påverkas men jag är frisk.

Jag gjorde lite potais- och palsternackspure och serverade med kesella. Han tyckte i alla fall om det. 

Jag har bett bvc fixa så jag kommer i kontakt med både psykolog och dietist. Hon har skrivit remiss och jag hoppas dem snart hör av sig. 

Vardagen har börjat smyga sig på, fast mer som en bomb. Från hela familjen hemma på måndagen till att maken började jobba och tjejerna gick till fsk på tisdagen 100 till 0 över en natt....

När jag och lilleman kom hem efter att ha lämnat och handlat så sov han och jag satte mig vid köksbordet. Det var läskigt, det var så tyst och det var så ensamt. Visst var det skönt men ändå inte. Jag fick på nått sätt för mycket lugn. Tårarna brände bakom ögonlocken, det kändes som om allt kom i kapp. Jag kände mig trött och ensam. Oron för lilleman och allt som hänt under dessa månader vi haft honom bara rann genom mig. På nått sätt lever man i en bubbla och håller en fasad fast det är inte oärligt. När nån frågar om det är bra med lilleman så svarar jag att det är det för det är ju det! Vad jag vet. Han äter, sover och där emellan leker och bajsar han. Precis som det ska vara. Det är ju jag som är sjuk av oro för att han ska få bekymmer. Det är ju jag som söker bidrag hos försäkringskassan och funderar på om ärret efter operationen är tillräckligt töjt och undrar om han kommer behöva movicol eller klara sig utan till exempel. Han är sjuk men jag tar ut det..... man kan ju se det som att vi just nu delar på hirschsprungen, han tar det fysiska och jag tar det psykiska. 

Och som jag sagt innan allt är ju bra bara inte som vi trodde.