inotyol.blogg.se

För en dryg vecka sedan opererades jag! Gravid i vecka 26!(nu är det snart tre månader sedan)

Klockan 4.30 vaknade jag och hade ont i magen. Trodde det var magkatarr och smög upp och tog tabletter. Försökte somna om men ingenting kändes bekvämt men jag tänkte att magkatarr är ju inte så bekvämt och att vara gravid och sova är väl inte heller de bekvämaste man kan tänka sig.

Vid 5.30 vaknade lilleman och stora tösen och istället för att försöka söva om så gick jag upp med dem. Jag mådde allt sämre men fortfarande tänkte jag att de måste vara magkatarr. MEN varför ville inte tabletterna hjälpa. När min man kom upp och började göra sig redo att gå till jobbet i frågasatte han om han verkligen kunde gå iväg. Jo då tyckte jag de är bara magen - de går snart över. Bara jag får tjejerna till förskolan sen så ska jag söva lilleman så jag kan vila. När klockan blev 8 kunde jag knappt stå upp. Men fortfarande vidhöll jag att de handlade om magkatarr. Min pappa fick komma och hjälpa mig med tjejerna och köra dem till förskolan. Lilleman somnade som planerat, eller kanske inte men han somnade och jag åt novalucol och kräktes... typiskt magkatarr...Att jag började få så ont att jag inte visste om jag skulle stå eller ligga det bortsåg jag lite från. Jag bestämde att jag troligtvis behövde mat. En riskaka och ett par bragokex. Klockan är närmare 9.30 och det gör grymt ont. Jag tar några alvedon, nån novalucol och försöker få i mig kexen. Går på toaletten vet knappt vilken ände jag ska ner i stolen. När jag fått i mig riskaka slår smärtan mig och jag kan inte stå på benen och jag vill inte ligga still. Då är klockan 10 och jag inser att jag kan inte ta hand om lilleman. Ännu har jag inte riktigt förstått att det inte är magkatarr men det börjar klarna och jag börjar undra. Jag ringer min man och ber honom komma hem. Jag ringer även 1177. Så fort hon hör mig prata ber hon mig lägga på och ringa 112 för att få ambulans. Det är nog faktiskt i samtalet med henne jag (och hon också) förstår att detta inte är magkatarr. Jag känner igen smärtan och känslan. När jag ringer 112 är jag nära på rädd - jag har haft detta innan. 2011 när jag väntade stora tjejen. I ungefär samma vecka. Då sa läkaren att om det hände igen så skulle jag opereras och vid en operation tar dem ut barnet. Om det var så nu om det var gastric bypass relaterad tarmvred?  Skulle då bebis ut - vecka 26.

Medan vi pratade jag och sköterskan på 112 släppte jag tanken på att vara rädd. Det gick inte. Jag hade så ont. Jag behövde hjälp och jag tänkte gå med på allt. Hade de velat hänga mig upp och ner hade dem fått det. Jag hade gjort vad som helst men hon bad mig bara vänta och lovade mig hjälp. Jag fick tillkallat ambulans och de minuterna jag väntade på den och min man var långa. Smärtan blev inte snällare precis... 

Men efter 35 minuter morfin och en blåljus färd till sjukhuset kunde jag iallafall ligga still och vara tyst.

När vi kom in på akuten var jag nästan smärtfri och jag var nära att på att tro på att jag överreagerat och att det var magkatarr. 

Jag fick träffa läkare, gynekolog och barnmorska. Allt såg ok ut med bebisen och jag skulle få göra en magnetröntgen. Det var en ganska snabb röntgen och jag upplevde inte att smärtan kom tillbaka. När jag kom tillbaka till akuten fick jag vänta på röntgensvaret. De tog nog en timme innan läkaren kom. Han började med att fråga om jag var rädd för operation. Ja jo lite var jag väl de så klart. Han förklarade att enligt röntgenbilderna hade jag ett pågående tarmvred och för att kunna fixa det krävdes operation. Det skulle komma en gynekolog och narkosläkare för att prata med mig. Och om max en timme skulle han och jag ses igen fast jag skulle inte se honom. 

Då tyckte jag det blev läskigt. De hade ju pratat om att ta ut barnet eller? Jag frågade och han förklarade att tanken var att bebis skulle stanna i livmodern och han skulle göra sitt yttersta för att inte störa eller på något sätt påverka min graviditet. Han skulle in och göra sitt jobb. Just då kom gynekologen och han sa att han skulle sitta jour under hela operationen och vid minsta lilla skulle han ta ut bebis och ta hand om den. Då ser jag på honom och så säger jag - hög på morfin, chockad och inte riktigt här och nu - Annars kan min man ta hand om henne, de känns lite naturligare. 

Han ler bara. 

Narkosläkaren kommer och berättar om sitt jobb. Och han pratar om bebis också vad de kan ge och göra. Då brister jag och tårarna rinner ned för mina kinder och jag känner mig rädd och ensam. 

Sedan händer allt fort tycker jag. Dubbeldusch och sedan iväg in på operationssalen. Dem sövde mig och sedan vet jag inte så mycket om de kommande tre timmarna - mer än att bebis låg kvar i magen när jag vaknade och mitt tarmvred var åtgärdat. När läkaren som opererat mig kom in för att prata och kolla till mig så sa han att han inte rört min livmoder på hela operationen. Han tackade för erfarenheten han fått och förklarade vad han gjort. 

Operationen hade tagit lite längre tid dels för att det var ett omfattande tarmvred och dels för att det var trångt! 

Visst är de väl ändå ganska imponerande att dem kan operera under pågående graviditet. 

Sen fick jag komma upp på en avdelning. Försökte sova men det gick inte så bra. Vaknade varje timme eller kanske mer ska säg att var gång jag höll på att somna gjorde de nått konstigt ont eller så och jag ryckte till och så var jag vaken igen. Så började det om,  försöka somna och slappna av. Och så fort jag var nära igen så gjorde de ont och så var jag vaken igen..... dryg natt.